Vad hände med min Amiga?

Det var en gång en dator...

En dag skulle jag installera ett nytt nätverkskort i min Amiga 1200. Medan jag satt där och rev bland sladdarna för att komma fram till PCMCIA-porten så började jag fundera på allt som den stackars maskinen varit med om genom åren. Det är lite svårt att se det framför sig, men en gång i tiden så var den en ren, oexpanderad 1200:a i en desktop-låda. Hur kunde denna oskyldiga lilla maskin förvandlas till detta tower-monster fyllt av sladdhärvor och kretskort utan att jag märkte något?

Så här såg datorn ut en gång i tiden. När bilden togs hade datorn redan börjat växa. En del hårdvara ligger bredvid på skrivbordet och på chassit sitter några knappar som vittnar om hemmagjorda hack.

Den första av dessa sladdar går till /KBRESET bland testpunkterna i moderkortets nedre vänstra hörn och används för att ansluta tower-lådans resetknapp.

Nästa två trådar går till höger och vänster ljudkanal och används till en mono-stereo-omkopplare.

I änden av tråd nummer fyra sitter tre dioder som kopplats till de tre avbrottssignalerna i Amigan. Andra änden av tråden kopplas till en tryckknapp som alstrar level7-avbrott. För att skydda mot kortslutning sätter jag dit lite isoleringstejp under och över diodernas ben.

Den femte tråden sitter på paus-signalen och kopplas till en pausknapp. Samtliga fem trådar samlas i en liten kontakt som syns i bilden ovan, så att jag kan plocka loss moderkortet utan att behöva lossa knappar och annat (mycket praktiskt en dag som denna).

Detta är väl inget hack egentligen, men en uppgradering i alla fall: ROM var från början version 3.0, men nu sitter 3.1-kretsar i burken.

När jag nu ändå håller på

Med moderkortet lättåtkomligt är det några saker jag vill passa på att fixa. Den första är att patcha Gayle så att reset-signalen skickas till PCMCIA-porten som den ska.

Den ska bort...

Nästa hack går i samma linje som den interna strömkontakten fast det är lite mer jobb. Jag tycker att det ser tråkigt ut när en tower-Amiga har baksidan full av återkopplingar. Med återkoppling menar jag de sladdar som går från portar på moderkortets baksida tillbaka in i lådan. Strömsladden är en klassisk sådan, den externa diskettstationen ännu en. Strömmen har redan fått en intern kontakt i mitt fall men jag har ytterligare två sådana kopplingar som jag vill bli av med.

Den första är parallellporten. Jag har nämligen satt in en parallellports-splitter i datorn som ger mig några extra parallellportar. Ingången till splittern är naturligtvis inuti lådan och därför vill jag flytta parallellporten från moderkortets baksida in i lådan. Kan hända låter det grymt, men parallellporten måste bort. Det visade sig dock vara lättare sagt än gjort.

... och den med

Nästa port som går samma öde till mötes är den externa diskettstationsanslutningen. Den var lite snällare och gav vika för tennsugen. Ny port på plats.

Den nya diskettenhetskontakten på plats.

Det här är en gammal Eagle-låda som jag köpte runt -96. Den var färdig för att stoppa in 1200:an i så jag har inte behövt göra några förändringar av själva lådan. Eller ja.. Nästan i alla fall.

Det är en hyfsat rymlig låda vilket är tur det med tanke på vad jag tänker stoppa i den (det är mycket kvar...). Det finns plats för sex 5,25"-enheter och tre 3,5"-enheter. Plåten som man fäster moderkortet på har fått sig en omgång av sågen eftersom den var i vägen för kylflänsen på ett 040-kort som satt i lådan några år.

Gamla synder.

I bilden skymtar några småhack som inte gick att ta ur lådan utan att löda bort dem. Detta är dels två nya ljudutgångar som jag återkommer till senare, och ett litet kort med kontakten där vi ska ansluta sladden från moderkortet. Kretskortet har även kontakter för lådans reset-knapp, pausknapp, knappen för nivå 7-avbrottet och för en brytare som växlar mellan mono- och stereoljud.

För att få in det där lilla extra som nu ska in i lådan krävs ännu ett ingrepp. En Dremel-stund senare har vi fått bort lite överflödig plåt.

Det finns naturligtvis en front och en kåpa till lådan också, men de behövs ju inte förrän vi har fått in alla saker :-)

Först kommer tangentbordsinterfacet. Det är DCE som har tillverkat det och när det var nytt satt sockeln fast på undersidan av kretskortet så att hela interfacet satt nere på moderkortet. Det blev dock för trångt där nere på moderkortet efter ett tag så sockeln fick bryta sig loss och kortet flyttades upp en bit. Jag hade längre sladdar mellan kortet och sockeln från början men det ledde till problem med tangentbordet så jag blev tvungen att kapa dem. Den nuvarande längden har fungerat bra i flera år nu. Mellan kretskortet och lådan sitter en liten distans av plast för att undvika kortslutning.

Den medföljande tangentbordskontakten var inte avsedd för towerlådor, vem som skulle ha användning för den har jag ingen aning om. Det är för övrigt den som jag nu använder som strömkontakt till moderkortet. Jag köpte en ny tangentbordskontakt som ser betydligt trevligare ut. Strömpinnen i tangentbordskontakten var jag tvungen att koppla direkt till nätaggregatet. Det visade sig att tangentbordsinterfacet inte kunde leverera tillräckligt med ström för att underhålla diverse kringutrustning som ville ta sin ström från denna kontakt.

Den nya tangentbordskontakten installerad. Inflikt uppe till höger är kontakten sedd från utsidan.

Uppdatering 2005-07-28: Man kunde ju tro att det skulle få vara bra så, men när jag köpte nytt tangentbord så hade detta en mini-DIN istället för den gamla stora DIN-kontakten. Att ha en adapter bakom lådan bär mig emot, så det fick bli en ny kontakt istället.

Uppdatering 2017-08-06: Tangentbordskontakten har nu flyttats igen. Mer om det senare.

Processor, minne och grafik

Turbokort är en nödvändighet i en Amiga om den ska hålla för dagens applikationer. I den här Amigan har jag satt ett BlizzardPPC 603e+. PPC-processorn är på 240MHz och 060-processorn på kortet är överklockad från (standard) 50MHz till 64MHz. Kristallen har jag satt i en sockel för att den ska vara lätt att byta ut. Dock är den 64MHz-kristall som jag hittade inte kvadratisk som originalkristallen var och jag har därför fått löda på ett par förlängda, böjda ben på kristallen så att den kan sitta i sockeln. Kortet är även utrustat med en SCSI-II-kontroller, 64MB minne och ett BVision-grafikkort.

För att BPPC-kortet ska få tillräckligt med ström bör man förse moderkortet med extra ström genom floppy-strömkontakten. På kortet finns även en kontakt till CPU-fläkten som man kan använda för att ge kortet ytterligare ström. För att komma åt denna kontakt senare måste jag såga bort lite mer plåt - fram med sågen!

Uppdatering 2015-02-23: När man rotar i en låda med gamla minnen blir man lätt både glad och nostalgisk. Extra glad blir man förstås när man hittar två 128MB SIMM:ar som man köpt för flera år sedan och aldrig installerat. 64MB är inte för lite minne i en Amiga egentligen. Men man kan ju inte ha minneskretsar liggande oanvända... Dags att öppna lådan igen!

Den observanta läsaren har noterat att jag fortfarande inte satt in musporten. På 1200:an rev 1D.4 sitter den inte fast på moderkortet utan hänger bredvid i en liten flatkabel. Jag har valt att bygga en automatisk joystick-omkopplare till denna port och originalporten är ett minne blott. Anledningen till detta är att det är så krångligt att komma åt kontakterna på baksidan av tower-lådan när man ska byta mellan mus och joystick.

Kortet sitter fastskruvat i lådan genom musporten. Den andra porten kommer att hamna en bit ner i lådan eftersom det inte finns något färdigt hål för porten här uppe. Vi återkommer till den lite senare. För att skydda kortet från kortslutningar mot lådan har jag satt en gummimatta på undersidan.

Då kan vi koppla in en mus också då :).

Endast en IDE-port kommer man inte långt med. Lyckligtvis är Amigans IDE-port förberedd på att hantera fyra enheter så allt som behövs är en lämplig kabel. Jag hade länge en hemmalödd kabel som jag byggt genom att löda ihop två standardkablar med halva originalkabeln från 1200:an. Denna kabel var dock ett riktigt härke och eftersom jag ville ha ett buffrat interface köpte jag en EIDE'99.

På interfacet finns kontakter för att ansluta två stycken vanliga standardkablar, vilket är vad jag tänker göra. Flatkablarna får dock vänta en liten stund eftersom de tar så mycket plats i lådan - det är mer som ska i.

Serieportar var ett tag en bristvara i min Amiga. För att slippa rycka i sladdar och för att få lite högre hastighet på överföringarna köpte jag ett Hypercom 3+. Kortet har två stycken serieportar och en parallellport. Hypercom 3+ sätts på klockporten via en kort flatkabel och även parallellporten ansluts via en flatkabel. Serieportarna erbjuder två möjligheter, antingen kan man använda de två portar som sitter direkt på kortet, eller så kan man ansluta lösa portar via flatkablar. Som ni märker börjar det bli en del flatkablar nu...

Kabeln som följde med till klockporten var för kort för att jag skulle kunna sätta kortet i en kortplats i lådan. Jag kunde därför inte använda portarna som satt fast i kortet utan var tvungen att ha alla flatkablar på plats. Den korta kabeln gjorde att det inte fanns något bra ställe att sätta kortet alls, så resultatet blev att kortet hängde fritt i luften inuti lådan. Det låter kanske värre än det var. Kortet låg inbäddat i ett skatbo av kablar av olika slag som fyllde hela lådan så någon risk för kortslutning var det inte, men det såg ju inte snyggt ut.

Nu vill jag ju bli av med så mycket kablar som möjligt för att få in lite luft i lådan, och ett frihängande kort vill jag egentligen inte ha. Det bästa sättet att få lite mer ordning just nu är att göra en längre kabel till klockporten. Sagt och gjort. Flatkabeln har 1 mm delning vilket är tunnare än de gamla flatkablar jag har hemma så det fick bli en tur till handlar'n. Med ny kabel kan kortet sitta i en av lådans kortplatser och jag slipper kablarna till serieportarna.

Med både scandoubler och grafikkort sitter jag med två videoutgångar. En som används av alla program som stöder CGX:s skärmlägen och en som används av program som inte känner till/tycker om CGX. Två monitorer har jag inte plats för, och att flytta sladden fram och tillbaka är inte hållbart. En BMon monitor-omkopplare löser det problemet.

Omkopplaren tar hand om de två portarna och gör om dem till en. Jag sätter omkopplaren i en av lådans kortplatser och drar upp de två flatkablarna till grafikkortet och scandoublern. Ytterligare en liten kabel ska dras fram till fronten lite senare eftersom det ska sitta en knapp där för att växla mellan de två skärmarna.

I bilden syns den grå BMon längst ned. Den svarta kabeln upp till grafikkortet syns på den övre delen av bilden. Scandoublern sitter intill BMon och kopplas in med den ljusblå kabeln.

BMon har en manuell brytare för att växla mellan de två grafikingångarna. Jag tänker använda turboknappen som redan finns i lådan till BMon så den medföljande brytaren tar jag bort. Kretskortet som den sitter på behåller jag och sätter fast högst upp i lådan (eftersom det är där turboknappen sitter).

Uppdatering 2017-08-06: En omfattande förändring av hur videosignalerna hanteras i datorn har gjorts och BMon har därför flyttat på sig. Mer om det senare.

I PCMCIA-porten ska det sitta ett nätverkskort. Det är ett 10Mbit-kort av märket Prime. Eftersom vi är längst ner i lådan nu så krävs en 90-graders PCMCIA-vinkel för att kortet ska få plats.

Den medföljande adaptern har anslutningar för TP och koax. Jag vill ha båda dessa kontakter på lådans baksida, men jag vill inte ha adaptern hängande utanför lådan. Kontakterna i adaptern är inte direkt lätta att flytta till en kontaktplåt, så jag får göra en ful-lösning. Jag tar ett gammalt nätverkskort som redan har de två kontakterna jag vill ha prydligt fastsatta i en kontaktplåt. Eftersom jag endast är intresserad av plåten och kontakterna sågar jag av nätverkskortet bakom kontakterna. Nu kan jag löda fast sladdar med TP-kontakt och BNC-kontakt i ändarna som jag kan sätta i den befintliga adaptern.

Parallellportsbrist är nog ingen ovanlighet i Amigavärlden, det är ganska mycket kringutrustning som ska trängas i den porten. Jag köpte för länge sedan en parallellportsväxlare med fyra portar, den och det som ska sitta i den ska vi ta oss an nu. Från början satt växlaren i en grå plåtlåda och skrek 80-tal. Lådan har jag arkiverat och växlaren har jag satt fast i en täckplatta till en av 5,25"-platserna. Täckplattan har även blivit den plats där många av de andra småhacken fått sina brytare och knappar placerade.

Med lite interna parallellportar kan vi nu börja sätta in lite kringutrustning som normalt hittas utanför lådan. Det första är en liten adapter för att få tillgång till joystickport 3 och 4. Jag sätter adaptern i en av portarna och ser nöjd ut. De två joystickportarna drar jag bak till ett par förstansade hål som lådan smidigt nog var utrustad med.

Parallellport nummer tre går till en PIC-programmerare som jag skruvat ihop. Denna har tidigare suttit externt på lådans baksida. Eftersom den behöver 12V som inte finns i parallellporten har det inneburit extra krångel för att ta den tråden från diskettstationskontakten, för att inte tala om hur bökigt det är att sätta i PIC-kretsen när programmeraren sitter på baksidan av lådan. Jag borrar/filar upp ett litet hål för sockeln i täckplattan. Sockeln kommer att utsättas för en del tryck och ryck när kretsar ska i och ur, därför är det viktigt att den sitter fast ordentligt. Värmelim ordnar den saken.

Den sista parallellporten drar jag ner till det hål i lådans baksida där parallellporten på moderkortet tidigare suttit. På samma gång ansluter jag den numera frihängande parallellporten på moderkortet till parallellportsväxlarens ingång. För att skydda från kortslutningar slår jag in de frihängande kontakterna i krympplast.

Den frihängande parallellporten som sitter på moderkortet är inslagen i blå krympplast. Den nya externa parallellporten (den röda) sitter fastskruvad i hålet som blev över.

Lådans front är av det gamla beiga slaget. Jag har tidigare gjort ett desperat försök att piffa upp den genom att måla lite på knapparna i överkanten. Ett klistermärke är det enda som varslar om att det finns en Amiga i lådan. Jag har varken tid eller lust att göra om fronten till något blinkande rymdskepp, men lite rödfärg kanske kan göra lite nytta här.

Det är en del sladdar som ska dras från fronten till olika delar i datorn. Dels de till lysdioderna och de knappar som fanns där från början (turbo och reset) men även sladdarna till de extra knappar som jag redan pratat om (mono-/stereo-omkopplare, nivå 7-avbrott, paus o.s.v.). För att slippa alla lösa sladdar i lådan sätter jag en kabelkanal från fronten till lådans baksida där sladdarna kan ta sig ner till moderkort och andra kontakter.

Kabelkanalen placeras i ett stag som redan gick från fronten till bakstycket på lådan. Sladdarna drar jag ut genom ett hål i sidan så att de inte är i vägen för hårddiskar och annat längre fram.

En av lysdioderna som följde med lådan har jag bytt ut mot en dubbel lysdiod. Denna kopplar jag till lådans turboknapp så att den lyser grönt eller rött beroende på vilket läge knappen står i. Det finns två inbyggda lysdioder kvar på fronten, dessa kopplar jag till hårddisksaktivitet och strömindikator på moderkortet. De tre lysdioder som sitter på en Amiga 1200:a för floppy, hårddisk och ström har inbyggda förkopplingsmotstånd. Lysdioderna som följde med lådan saknade motstånd och jag har därför satt ett par sådana på sladdarna för ström och floppy. Lysdioden för hårddisken har redan brunnit upp (innan jag insåg att förkopplingsmotstånd var en kul grej) och är utbytt mot en med inbyggt motstånd.

Med fronten på plats är det dags att sätta in de expansioner och tillbehör som syns utåt på framsidan. Högst upp sitter lysdioderna som vi redan kopplat in. Här finns även den sedvanliga 3x7-segmentsdisplayen. Eftersom den är kopplad till turboknappen så är det väl lämpligt att den får återspegla vad som händer när man trycker på den knappen. I bilden till höger kan man även se den tvåfärgade lysdiodens båda lägen. (Kom ihåg att vi kopplade turboknappen till BMon.)

I den första synliga 5,25"-platsen (den översta är bakom lysdioderna ovan) sätter jag en CD-RW från Sony. Ljudutgången på baksidan av CD:n går till en liten mixer som kopplar ihop Amigans ljud med ljudet från CD-spelaren. Mixern har vi redan sett, den sitter inbyggd i de nya ljudutgångarna som redan sitter i lådan.

Därefter kommer en floppy. Detta är df1: och var från början en extern Datic som jag har tagit bort kåpan från. Den är inkopplad i den numera interna extradrive-kontakten på moderkortet. Brytaren till höger är kopplad till mikrobrytaren i diskettstationen och används för att stänga av och slå på skrivskyddet på disketter. Denna knapp kan förhindra att man råkar skriva till eller formatera fel disk men framför allt är den användbar när man vill återanvända disketter som gjorts permanent skrivskyddade och man är för lat för att hitta en tejpbit.

Den röda knappen signalerar diskbyte till datorn, vilket måste göras för att Amigan ska märka att skrivskyddet ändrats. Till vänster om diskettstationen sitter en liten av/på-knapp.

Lite längre ner sätter jag parallellportsväxeln med tillbehör. Här syns även knapparna som tidigare nämnts för level 7 interrupt och mono-/stereoljud.

df0: Detta är den interna diskettstationen från 1200:an. Plastfronten följde med tower-lådan. Här har jag limmat fast lysdioden för floppyn som kopplas till moderkortet.

Uppdatering 2018-01-02: Samtidigt som tekniken går framåt så blir disketterna allt svårare att läsa för var dag som går. För att rädda så mycket som möjligt av disketternas innehåll för jag över dem till ADF-filer och ersätter df0 med en floppy-emulator från Gotek som läser ADF-filerna från ett USB-minne. df1 finns naturligtvis kvar så att jag kan läsa vanliga disketter också.

Uppdatering 2018-07-18: Goteks display har endast plats för tre siffror och kan därför inte visa så mycket information. Mjukvaran har lyckligtvis även stöd för en 128x32 OLED-display och det är relativt smärtfritt att byta. Lite av plasten i skalet fick klippas bort då den nya displayen är lite större än den gamla. Eftersom det inte finns några fästen för den nya displayen så fäster jag den med värmelim.

Här innanför sitter två hårddiskar. Nej, de syns inte på framsidan men jag sätter in dem nu i alla fall. Det är en Conner 600MB och en Fujitsu 3GB. Jag har länge planerat att köpa en ny större och tystare hårddisk, men eftersom jag har en separat filserver här hemma så har jag aldrig lyckats fylla de hårddiskar som sitter i nu. AmigaOS 3.9 är inte så platskrävande...

Uppdatering 2015-02-24: Det där med att fylla hårddiskar är ju bara en tidsfråga, och en fråga om hur många disketter man vill ha runt datorn. Hårddiskarna är nu 98% fulla och det blev dags att göra något åt detta. Att bara sätta i en större hårddisk var för tråkigt och dessutom inte så framtidssäkert eftersom det idag inte går att köpa IDE-hårddiskar längre. Istället köpte jag en IDE-adapter för SD-kort. Adaptern har en adapter för att sättas på den större varianten av IDE-kontakt och i adaptern sätter jag en adapter för att få i ett litet SD-kort. SD-kortet är på 8 GB.

Med lite skruv, brickor och en gummiplatta bakom som skydd mot kortslutning sätter jag SD-kortläsaren på sidan av hårddiskramen.

Jag kastar ut Conner-hårddisken som låter som ett tröskverk och sätter SD-kortet som boot-disk. Det första jag gör i startup-sequence är att slå av Fujitsu-disken som nu får fungera som backup-disk. Att starta från SD-kortet är snabbare än att använda hårddisken och naturligtvis helt ljudlöst.

Update 2018-07-25: De sladdar som tog mest plats i lådan var de gamla flatkablarna till hårddiskar och CD. Jag byter därför ut dem mot rundmatade flatkablar.

Nätaggregatet (fortsättningsvis kallat PSU) har naturligtvis fått smaka på lödkolven det med. Det var för få strömkontakter från början för att räcka till de saker i datorn som vill ha ström och så var jag ju tvungen att ha en speciell sladd till moderkortet. (Extra sladdar och kontakter plockade jag från en annan PSU.)

Strömkontakten till moderkortet kräver fler spänningar än +5V och +12V som finns i de röda och gula sladdarna som kommer från en sådan här PSU, men det gör lyckligtvis ett normalt PC-moderkort också så även -12V fanns att hitta på kretskortet innuti PSUn.

För att inte sladden till strömbrytaren, som sitter på framsidan av lådan, ska behöva hänga i luften rakt igenom lådan så förlänger jag den.

Det börjar bli lite fullt och mörkt på sina ställen i lådan. Ljuset kommer inte riktgt in, speciellt inte på de lite mörkare delarna av dygnet. För att åtgärda detta sätter jag in lite arbetsbelysning i lådan. LED-listerna finns på IKEA och passar mig perfekt eftersom de ger bra ljus utan att alstra någon märkbar värme. I paketet kommer tre lister med tillhörande sladd och transformator som sätts i väggen.

LED-listserna drivs med 24V så jag skulle kunna ta strömmen från PSU:n men det skulle betyda att lamporna bara kan lysa då datorn är på och oftast när man gräver i datorn så funkar det bättre om strömmen är avslagen. Den transformator som följer med listerna går naturligtvis utmärkt att använda men jag har ju inget extra vägguttag i datorn. Det blir lite pyssel eftersom jag måste ha tillgång till riktig ström och i datorn finns den bara inuti PSU:n. Av säkerhetsskäl vill jag inte dra ut starkström i datorn så det får bli ytterligare en transformator i samma PSU.

Varning! Om du är som jag så kanske du läste varningen i början av denna text och tänkte "det är OK jag har sett en lödkolv förut, vad kan gå fel?" För det mesta så är det en helt OK attityd och så länge det inte gör något om datorn går sönder så är det fritt fram att leka med den. Det vi nu ska göra är dock farligt på riktigt. Går det fel här så är det inte bara datorn som går sönder. Att göra fel när det är starkström inblandat innebär livsfara! Gör absolut inte detta ingrepp om du inte har arbetat med starkströmsinstallationer tidigare. Försäkra dig om att det finns fungerande jordfelsbrytare på den inkommande strömmen och dra ur stickkontakten till datorn en gång till!

Jag börjar med att rensa bort allt onödigt från transformatorn. Den är ju inte direkt gjord för att öppnas så jag sågar upp plasten mycket försiktigt för att inte skada innehållet. Tillslut kan jag plocka ur kretskortet och lossa kontakten där LED-listerna ska anslutas. Kontakten ska sitta i chassit på PSU:n medans själva kretskortet måste sitta någonstans där det finns lite mer plats i PSU:n. Det enda stället där det finns plats är dock mitt i luften så jag bygger en hållare till kretskortet som jag fäster i sidan. Jag sågar även ut ett hål till kontakten.

Stickkontakten byter jag ut mot ett par trådar som löds fast på PSU:ns kontakt för inkommande ström. Jag drar även en tråd från kretskortet till LED-kontakten och skruvar fast allt ordentligt. Jag vill inte att något vibrerar loss inne i PSU:n. När allt är på plats skruvar jag igen PSU:n och allt som syns nu är en liten vit kontakt på utsidan.

Då kommer vi till själva belysningen. LED-listerna är gjorda för att sitta i en lång rad och har kontakter för att sätta samman de tre delarna till en. För att fördela ljuset inne i datorn behöver jag sprida ut lamporna på olika ställen, och det visar sig att de tre listerna är för långa. Med ett enkelt klipp knipsar jag av kretskorten som lysdioderna sitter på. Plasthöljena sågar jag av och snyggar till i kanterna. Sedan återanvänder jag sladden som följde med till att löda ihop de delade bitarna två och två. Det visar sig att de tre LED-listerna i sitt originalutförande är parallellkopplade så de behöver egentligen inte sitta tre i rad vilket passar mig utmärkt. Jag sätter ihop tre slingor med två halvor i varje och kopplar dessa till en sockerbit som jag satt fast högst upp i towerlådan.

Med listerna följde även små fästen som jag sätter fast på lämpliga ställen med värmelim. Sedan är det bara att sätta listerna på plats. Fästena gör det extra smidigt eftersom det blir lätt att ta loss LED-listerna och använda som lösa ficklampor om det skulle behövas extra ljus på något ställe. Jag försöker dock sprida ut listerna så att det inte ska behövas. En slinga sitter nu högst upp i lådan, den andra sitter under PSU:n, och den tredje har sin ena halva på frontsidan längre ner i lådan, och den andra under nätverkskortet.

Slutligen sätter jag en strömbrytare mellan kontakten och sockerbiten och kopplar ihop det hela. Strömbrytaren sätter jag högst upp på fronten. Det börjar bli ont om plats för fler knappar nu...

Som jag antytt ett par gånger så är det något mer som ska in i lådan, något som kommer att ta mer plats än de tidigare expansionerna. Jag har sparat den nedersta biten i lådan för just detta. Det som ska in här är en annan maskin som varit med mig länge - längre än 1200:an faktiskt. En Commodore 64.

Denna C64 är van att sitta i en tornlåda eftersom den gjort det sedan tidigt 90-tal, så den ska nog inte märka någon skillnad. Den tidigare tower-lådan är en sammanslagning av min första och andra dator. Den första dog efter en kortslutning i joystickporten så dess moderkort hamnade inramad på väggen, den tomma lådan slaktades för att bli ett hölje till tangentbordet. Idag ångrar jag att jag inte tog den nyare lådan till tangentbordet så att den gamla brödburken vore intakt, men det är smällar man får ta. Loggan som återfinns i rubriken ovan flyttar jag från originalchassit till 64:ns nya hem.

Kabeln mellan tangentbordet och datorn i min gamla tornlåda består mestadels av tangentbordskabeln men har ett par extra trådar för resetknapp, lysdiod och en pausknapp.

C64:ns moderkort, assy 250469, lägger jag nu längst ner i lådan. Jag har redan sågat upp ännu ett hål i lådans baksida där jag tänker mig att portarna på sidan av 64:n ska placeras. Jag borrar några hål i lådans botten och skruvar fast kortet med metalldistanser. Distanserna och låtan i sig som också är av metall kopplar ihop jordplanen i de två datorerna i lådan.

Jag borde kanske använda originaltangentbordet till 64:n av nostalgiskäl, men av olika skäl vill jag ha ett standardtangentbord till C64:n också. Det kommer kanske som en överraskning för någon, men det finns faktiskt tangentbordsinterface till 64:n också. Interfacet heter PC-KEYB och är tillverkat av Tomas Pribyl som har en hel del spännande projekt för att hålla liv i C64:n.

Den gula tråden är för resetsignalen så att man kan starta om C64:n med CTRL+ALT+DEL. Stiftet som den sitter på lödde jag dit för många år sedan då jag hade en reset-knapp på tangentbordet till min torn-C64.

För att kunna använda samma tangentbord till C64:an som jag använder till Amigan krävs det ytterligare en detalj, en switch för att växla mellan vilken dator tangentbordet ska vara kopplat till. Till detta har jag valt en Hama KVM-switch som är gjord för VGA och PS/2. K i KVM står just för Keyboard. Switchen kopplar jag in mellan datorer och tangentbord.

V i KVM står för Video, och visst vore det trevligt att kunna använda samma monitor till båda datorerna också. BMon som sitter i Amigan ger mig en VGA-signal som är kompatibel med switchen, men C64:ans videosignal är ett kapitel för sig själv. Ur C64:ans monitorkontakt kan man dock få ut en S-videosignal så jag köper därför en S-video till VGA-adapter.

Nu är jag nöjd, men det är inte switchen. M i KVM står nämligen för Mouse och det visar sig att switchen inte vill fungera alls om det inte sitter en mus inkopplad. Varken Amigan eller C64:an vet vad en PS/2-mus är så det krävs ytterligare lite undersökningar här. Det visar sig att det räcker att det sitter en mus i switchens musingång, sladdarna som är tänkta att sitta i datorerna behöver inte vara inkopplade för att resten ska fungera. Det visar sig även att det inte behöver vara en mus, utan det enda switchen vill är att det finns en enhet i porten som kan svara på en PS/2 handshake.

I sitt originalutförande har KVM-switchen väldigt långa sladdar. Detta måste åtgärdas eftersom jag vill sätta hela paketet inuti datorlådan. Jag styckar både switch och videoadapter och behåller bara det nödvändigaste. Sladdarna klipps och kontakterna rensas från onödig plast. Det var väldigt gedigna kontakter i KVM-switchen får jag erkänna men till slut kunde jag löda dit de kortare sladdarna. En av tangentbordssladdarna återanvänds för att koppla till C64:ans tangentbordsinterface. Amigans tangentbordskontakt installerades som nämnts tidigare på datorns baksida men nu kommer KVM-switchen att stå för den externa tangentbordskontakten och anslutningen till Amigan flyttas in i lådan. Den gamla tangentbordskontakten plockar jag bort och sladden till Amigans tangentbordsinterface sätter jag direkt på KVM-switchen. (Blå flatkabel till vänster i bilden.)

Även Amigans VGA-kontakt (på BMon) måste flyttas in i lådan och anslutas till KVM-switchen. Och så var det den där PS/2-handskakningen som måste ske för att simulera en PS/2-mus. Då jag inte har någon PS/2-mus tar jag elektroniken från ett gammalt tangentbord. Som sagt, det är endast handskakningen vi är intresserade av. Totalt blir det alltså fyra små kretskort som ska sättas ihop för att det hela ska fungera.

Jag börjar med att skissa på papper hur jag tänker mig att korten ska placeras i datorn. Utgångspunkten är den täckplåt som tidigare satt på BMon och som i fortsättningen kommer att husera den nya VGA-utgången. När jag har en layout som jag tror på så ritar jag upp bottenplattan i ett 3D-modelleringsprogram och skriver ut.

För att ansluta kortet som ska utföra PS/2-handskakningen i musporten så tar jag bort muskontakten på KVM-switchen.

Jag drar ett par extra jordtrådar för att knyta ihop alla korten med datorns jord. Även +5V får en egen anslutning som jag drar direkt till en strömkontakt. VGA-adaptern drevs ju tidigare av en egen transformator, men den lägger jag alltså bort och ansluter +5V direkt från datorn istället. (Den röda tråden i bilden nedan.)

Så var det den där S-videosignalen från C64:an då. Med en enkel koppling kan vi plocka ut den genom videoporten. Signalen finns redan där, allt vi behöver är ett motstånd för att reglera signalstyrkan. (Här finns detaljerna kring detta.) Eftersom det kommer att bli lite trångt vid C64:ans videoport använder jag värmelim för att isolera och vika kopplingen uppåt.

En cartridge måste man ju ha i sin C64. Jag hade en Action Replay VI i slutet av perioden då jag använde 64:n som mest, men av någon outgrundlig anledning sålde jag den senare. Kvar har jag min något äldre cartridge, The Final Cartridge III, som jag naturligtvis vill sätta i expansionsporten på 64:n. Tyvärr är det för trångt i lådan så jag kan inte sätta en cartridge i expansionsporten utan att den sticker utanför lådan. Därför blir jag tvungen att vinkla upp expansionsporten.

Det är lite jobb med det. Först måste skyddsplåten bort. Sedan löder jag loss alla de bakre benen i porten och borrar upp hålen i moderkortet så att jag kan stoppa tillbaka benen igen. Nu kan jag bända upp porten så att den pekar rakt uppåt. Sedan löder jag fast benen igen och klipper av de överflödiga benbitarna. Nu går det att sätta TFC III på plats.

Ska jag nu ha någon nytta av min C64 så är det väl bäst att ha en bandspelare också. De bandstationer jag har till C64 låter sig inte installeras i en tornlåda utan vidare så nu är det dags att plocka fram hårdhandskarna en gång till. På skroten köpte jag en gammal bilstereo för en femtiolapp. Mekaniken från den tillsammans med elektroniken i en C64-bandare ska nu sättas samman. Med avbitartången rensar jag bort allt onödigt från de båda apparaterna. Jag behåller motorn och tonhuvudet i bilstereon eftersom det skulle bli allt för mycket jobb att flytta dem från C64-bandaren. Detta innebär att jag tyvärr tar bort möjligheten att spara på band.

Bilstereon har knappar för att spola fram och tillbaka och för att mata ut bandet. Den saknar dock knapp för PLAY eftersom detta styrts via elektroniken i bilen. En elektromagnet styr om tonhuvudet ska ligga emot bandet eller ej och motorn styrs av elektronik i bilstereon. Denna elektronik är naturligtvis borta nu och jag kopplar motorn direkt till C64-bandarens elektronik.

Jag provade först att koppla elektromagneten till samma signal så att tonhuvudet skulle ligga emot bandet när motorn gick. Detta fungerade dock inte så bra eftersom mekaniken i bilstereon var för långsam så bandet han snurra en bit innan tonhuvudet var på plats. Detta gjorde att en del spel inte fungerade eftersom data på bandet missades. Jag frikopplade mekaniken som styrde tonhuvudet så att det alltid ligger emot bandet istället. För den oroliga kan jag försäkra att det finns annan mekanik som ser till att tonhuvudet flyttar på sig när man spolar eller trycker ut bandet. För PLAY-signalen går det inte att lita på motorsignalen i en C64-bandspelare då motorn kan vara igång lite då och då utan att man trycker på PLAY eller motsvarande. Istället sätter jag dit en separat knapp för PLAY.

De lösa delarna monteras sedan i skalet från en CD-spelare. Med hjälp av detta kan jag fästa den nya bandspelaren i datorlådan. Det behövs en frontpanel också. I denna sågar jag upp ett hål för bandintaget. Jag har klippt ut plasten som satt kring hålet i bilstereon för att få med knapparna och själva spåren som bandet ska glida i när man sätter i och tar ur det. Plastramen med knapparna fäster jag i hålet med värmelim. På frontpanelen sätter jag även de knappar och lysdioden som kommer från TFC III plus lysdioden från C64:n som lyser när datorn är på.

Nu sitter delarna monterade på bottenplattan från CD-skalet. Bandmekaniken har höjts upp något med ett par brickor och under kretskortet sitter en liten gummimatta. Fronten sätter jag fast med värmelim i plåtskalet och sedan är det dags att skruva på locket och sätta in det hela i datorn.

Självklart finns det mycket mer att göra med C64:n men det får vänta till ett senare tillfälle.

Serieporten i C64an ska bland annat husera en diskettstation (1541-II). Eftersom 1541-II idag är ett värdefullt samlarobjekt så kommer jag inte att plocka isär den för att få in den i towerlådan. Istället drar jag ut serieporten till lådans baksida. Jag kommer även att behöva en intern serieport för ett framtida projekt så jag löder ihop en Y-kabel.

Jag sätter hankontakten i en hona när jag löder. Detta ger stabilitet och hjälper till att hålla stiften i kontakten på plats. Jag måste klippa av den nya kontakten för att den ska få plats i lådan så jag använder värmelim för att bygga en ny bakände med en vinkel nedåt.

Min C64a har precis levt sitt trettionde år och jag har fått uppmaningen från många håll att det är hög tid att "recappa" den, dvs byta ut alla elektrolytkondensatorer på moderkortet. Sagt och gjort, lite lödjobb senare har den nu nya fräscha kondingar. Oturligt nog lagerförde inte affären där jag handlar axiala 1000uF-kondingar så det fick bli en radiell till C63. Först när jag lött fast den och klippt benen under moderkortet insåg jag att jag naturligtvis hade kunnat lägga den ned även om benen pekade åt samma håll...

För att kunna löda fast C63 på ett smidigt sätt utnyttjar jag två lödpunkter som är placerade på jordplanet bredvid. Jag filar bort kopparn runt hålen så att de isoleras från jord och löder dit plus-sidan på kondensatorn. Sedan drar jag en sladd bort till den andra lödpunkten där benet brukade sitta.

Ett känt problem med transformatorerna som följde med C64 är att +5V riskerar att smita iväg på äldre dagar och mata ut för hög spänning. Detta kan skada C64an. Min första C64-transformator gick i pension för många år sedan. Under sina glansdagar stod den på dygnet runt månader i sträck. Detta ledde till att plasten smälte på sina ställen och transformatorn var till slut en fara både för datorn och alla runt den. C64 nummer två kom med en lite modernare transformator som har överlevt fram tills idag. Det är i dagsläget inget fel på +5V så jag motiverar främst den här övningen med att jag helt enkelt inte vill ha en extern transformator när det redan finns en PSU internt i lådan.

PSUn som fram tills nu endast använts till Amigan levererar en stadig +5V DC, men C64an vill även ha 9V AC. Till detta behövs det en ny transformator. PSU-lådan är full så denna nya 9V-trafo måste jag sätta utanför. Den ska matas med 230V AC så för att minimera risken för elchocker skriver jag ut en liten bur i 3D-skrivaren. I buren bygger jag in fästen för sockerbitar för att underlätta installationen. Buren sätter jag fast på sidan av PSUn.

Jag hämtar 230V AC från kretskortet inne i PSUn. Jag kopplar in mig efter säkringen så att även den nya transformatorn får lite skydd av den. Jag tar alltså inte strömmen direkt från inkommande nätspänning som jag gjorde med arbetsbelysningen. Detta innebär att PSUn måste vara påslagen för att vi ska få ut 9V AC. Å andra sidan måste den vara påslagen för att ge +5V också, så jag ser inte detta som ett problem även om det betyder att Amigan alltid kommer att vara påslagen då man använder C64an. Som datorn är byggd just nu, med KVM-switch och allt, så är detta dock redan ett krav för att det ska fungera. C64an har naturligtvis sin egen inbyggda strömknapp så den kommer inte att starta bara för att transformatorn slås på.

Då C64an är placerad som den är, längst ner i lådan, med ström- och joystick-kontakter bakåt så hamnar strömknappen lite otillgängligt. För att det ska bli praktiskt så måste strömknappen flyttas fram till fronten på lådan.

Jag börjar med att löda loss benen på strömknappen och frilägga ytan där de brukar sitta. Då jag fått lite kritik efter incidenten med parallellporten i Amigan har jag nu införskaffat en riktig avlödningskolv. Det gick nu mycket smidigt att få loss knappens ben. Strömknappen sitter även fastlödd i framänden. Jag låter den främre lödningen vara kvar så att knappen kan sitta kvar. Även om den inte kommer att vara inkopplad så vill jag ha kvar strömknappen för utseendets skull, och för att inte få ett hål rakt in i datorn.

I stället för knappens ben löder jag in fyra trådar som jag drar upp till fronten där jag sätter strömknappen från en annan C64 som jag har som reservdelsdator.

Många gamla C64-nätagg är på väg att ge upp och det finns en risk att spänningen på +5V ökar till nivåer som är skadliga för elektroniken i datorn. Jag har redan bytt ut det gamla nätagget mot ett nyare, med det betyder inte att det nya är nytt. Oavsett ålder på spänningskällan så vill jag inte riskera att C64an får en stöt, så jag bygger ett överspänningsskydd.

Överspänningsskyddet är baserat på en zenerdiod och två transistorer som driver ett relä. Om spänningen blir för hög kommer reläet att slå ifrån strömmen och på så sätt skydda datorn. Jag löder ihop det hela och sätter strömkontakter på in- och utgående ström. Två stycken lysdioder visar om allt är bra eller om reläet slagit ifrån. Originalritningen hade även en indikator för att visa att 9V fungerar som den ska. Jag har inte byggt den biten än.

Jag skriver ut ett fäste att sätta kretskortet på. Fästet får även agera täckplåt för hålet där den gamla tangentbordskontakten satt innan KVM-switchen. Kretskortet slår jag in i krympplast för att slippa kortslutningar. Dioderna placerar jag på fronten, bredvid huvudströmbrytaren.

Uppdatering 2017-08-20: Arbetet med denna dator har skett i omgångar under ganska många år. Varje gång jag ska öppna datorn måste jag koppla ur allting för att ta fram den från sin plats under skrivbordet eftersom kåpan måste dras bakåt-uppåt för att få bort den. För att förenkla framtida jobb ska jag skära ut en servicelucka i sidan.

Med hjälp av Dremel skär jag bort större delen av sidan. Så här i efterhand kan jag väl konstatera att just Dremel kanske inte var riktigt anpassad för detta jobb. Det gick förvisso bra, men det gick åt 16 av Dremels heavy duty-skärblad för jobbet. Kanterna filas och slipas till för att inte vara vassa och jag borrar upp hål i hörnen för att fästa en lucka.

Till luckan använder jag skruvar med huvuden gjorda för att det ska vara lätt att skruva fast och bort utan verktyg. Jag skriver ut fyra stycken plastfästen för att fästa muttrarna på insidan av kåpan och sätter fast fästen och muttrar med värmelim. Fästena har ett antal hål för att limmet ska få bättre fäste.

Med alla saker som är i lådan så är det nu fler lysdioder inne i lådan än det är på utsidan. Det är ju lite bortkastat kan jag tycka. Luckan gör jag därför av plexiglas så att man kan se innehållet även då lådan är stängd.

Med det nya fönstret in i datorn så skulle det sitta fint med någon form av dekorationsbelysning där inne. Jag hittade en slinga med ett diskret blått ljus som jag hoppas ska lysa upp lite lagom. Slingan är batteridriven, 3V, och har en liten styrkrets som kan få den att lysa eller blinka. Jag vill inte ha något blinkande så styrkretsen behövs inte. Först tänkte jag skippa kretsen helt men eftersom slingan drivs med 430V AC och transformatorn och övrig logik för att styra detta finns på kortet så behåller jag det som det är och nöjer mig med att så jag kortsluter utsignalen från IC-kretsen (som är aktiv låg) till jord för att den ska lysa konstant.

Jag använder en 3V spänningsregulator för att ta ner datorns 5V. Strömmen tar jag från det lilla BMon-kortet som sitter högst upp i lådan. Jag sätter även fast det nya kretskortet i BMon-kortet med hjälp av några distanser. Jag sätter en switch på matningsspänningen för att kunna slå på och av ljuset. Switchen sätter jag högst upp på fronten, bredvid den andra ljusknappen. Slingan fäster jag med värmelim runt lådans kant.

Ja, mer än så blir det inte denna gång. Jag har ett antal projekt kvar som jag inte hinner med nu. En del är småsaker som jag förhoppningsvis hinner med någon gång ganska snart, andra är större projekt som kommer att kräva en hel del tid. Återkom till denna sida någon gång i framtiden så kanske det har hänt något mer :-) Tills dess att allt är klart får jag säga:

Fortsättning följer...